På morgonen får jag vara i sängen å gosa... Så helmysigt när man är lite trött... Lurar lite i väntan på frukosten... som serveras på sängkanten.

Nej, det var inte riktigt sant. Jag äter frukost och middag i köket. Mellanmål i form av någonting nyttigt, serveras också där. Jag leker och busar med mina familjemedlemmar. När de har annat som måste göras brukar jag hjälpa till i den mån jag kan. Det är viktigt att vara tillsammans.

Jag bor i hus och det medför att jag vaktar det och försvarar (?) min familj mot fienden. Detta med fiende är fortfarande lite luddigt tycker jag, så det blir det säkra före det osäkra: Jag skäller på allt och alla fast med en svansviftning i fall det är en vän. Oftast är det ju en vän. Borde nog dra ner på skällandet. Men det är inte så himla lätt. För det första så är det så ruskigt svårt att låta bli ;o) För det andra så är detta med skällandet ett arv från mina föräldrar (som fick det från sina föräldrar, som fick det från sina föräldrar osv).

Jag brukar promenera flera ggr varje dag. Oavsett väderlek traskar jag på framåt, full av glädje :o) Nåja, är det riktigt regn och ruskväder är det i ärlighetens namn inte lika kul, men det är i alla fall nödvändigt för mig att få komma ut. Jag blir vansinnigt smal när det regnar och ser då inte fullt så muskulös ut. Då är jag verkligen en liten rackare. Smutsig blir jag också.

Regn eller sol, det bästa är att springa i skogen... å ute på klipporna. Alla dofter, visuella intryck och ljud är fullkomligt bedårande. Jag blir alldeles yr av glädje över att finnas till. Rusar fram och tillbaka, hit å dit, hoppar, studsar, nosar på intressanta saker. Då och då kollar jag så att mina familjemedlemmar hänger med i svängarna. Vilken tur att mitt kungarike omfattar skog å mark, kust å hav… Det gäller att välja rätt här i livet :o)